Nyheter

Tillbaka

Recension av O´Connells Dödens sköna konst, Sydsvenskan

08.10.29

Dödens sköna konst (Killing Critics, 1996).
Övers Lisbet Holst. Voltaire Publishing. 445 sidor.

Den första romanen om New York-kriminalaren Kathy Mallory, Mallorys orakel, kom på svenska 1995, den andra, Mannen som ljög, först nu i våras. Voltaire bör givetvis försöka se till så att orakelboken kommer i ny upplaga, för det här är en märklig serie som bör läsas kronologiskt.

Mallory är en amerikansk litterär släkting till Stieg Larssons Lisbeth Salander och Peter O’Donnells Modesty Blaise, en underskön supersnut, som O’Connell skickligt undviker att göra till en kliché genom att göra bilden av henne mycket fylligare och mera spännande motsägelsefull än genren vanligen klarar av.
Hon har ett förflutet som gatubarn i New York, en smart överlevare med snabba reflexer och djupa sår i själen. Adopterad av en kriminalare (det är hans baneman hon spårar i den första boken) och mer eller mind re också av hans pokergäng och rotelkompisar är hon sublim datahacker och iskall spårhund.

Det är mycket av det goda, men O’Connell klarar av både detta och att förse Mallory med en hel rad fängslande vänner (och fiender). Där finns den alkoholiserade polisen Riker, rättsläkaren Slope, en rabbin, en katolsk präst – och framför allt finns där Charles Butler, en stor, snäll, stenrik karl med enorm näsa, utstående ögon och en IQ strax över geniklass.

Alla lever, alla utvecklas under seriens gång, alla är så intressanta att kriminalintrigen ibland hotar att komma i skymundan. Men den är märklig den också, varje gång. Här handlar det om en serie blodiga styckmord, de första decenniegamla och formellt lösta, de senare färska och med konstkritiker som offer. O’Connell har ett förflutet som konstnär och målar en skrämmande bild av penninghungern och originalitetsjäktet i New Yorks konstvärld och högre societet.

Indragna i intrigen är bland många andra en framstående kritiker (släkt med ett av de första offren), en societetsdam som fettsuger sig nästan till döds för att komma in i balklänningen, en baglady som irrar i miljöernas utkanter, en konstnär som varit försvunnen i åratal och en annan som barrikaderar sig på taket till Bloomingdale’s och hojtar oförskämda smakråd via högtalare ner till populasen på gatan.

O’Connells New York är en djungel, svart och farligt. Hon har ett utsökt sinne för det absurda, det barocka ochdet morbida och tycker om att besjäla även växter, djur och föremål: tulpanerna i Central Park skriker med öppna gap mot solen, en iakttagande råtta sitter på Bloomingdale’s tak, där också en fåtölj koncentrerat lyssnar till en bikt. Kapitlen har en total koncentration, stilistiskt och intrigmässigt, samtidigt som de är fulla av vassa skärvor och exakta iakttagelser. De tre första romanerna i serien – jag upprepar: se till att den första kommer ut i ny upplaga! – bildar ett slags miljömässig helhet.

I den fjärde, som sägs komma ut redan i november, får vi veta mera om Mallorys märkliga förflutna på helt annat håll och i flera av de följande har Charles Butler och hans magikersläkt stora roller. Serien som helhet är en av de märkligastei kriminalgenren: har ni inte redan upptäckt den har ni något att se fram emot.

Bo Lundin